sneamn

Jag har alltid varit den där svaga människan, hon som tar all skit alla slänger på en, hon som ligger längst ner på botten och bara försöker dölja allt man känner inom sig, när folket där ute slänger ord på en utan att tänka efter på hur mycket skada man gör på en människa. Jag vet att jag inte heller är felfri och jag gör ofta misstag och kallar folk saker osv. Men jag är också mänsklig jag blir också arg osv, just därför kan jag bli för blind av min ilska så jag bara säger saker rätt ut. Jag hatar och se när folk mår dåligt, jag hatar och se folk som känner som jag gjorde för några år sedan. Under dom 2 sista åren har jag byggt upp mig själv, jag har stärkt mitt självförtroende och hela mig så sjukt mycket. Nu kan ni inte längre använda mig som offer, nu är det jag som vågar stå emot skiten ni kastar. Jag har varit med om mycket mer än vissa av ni ens kan föreställa er. Jag har varit mobbad, jag står för det och jag hatar att blicka tillbaka till dom tiderna. Ibland får jag "flashbacks" på tiderna och allt jag vill är att försvinna under jorden där ingen kan se mig, jag blir spyfärdig och vet inte var jag ska ta vägen. Varför visade jag mig svag? Varför lät jag dom kasta all skit på mig? Hur kunde jag låta det hända. Alla dessa frågor snurrar i huvudet på mig. Kommer ihåg för 3 år sedan, då jag varje dag när jag kom hem från skolan, gick in i mitt rum la mig i sängen och grät. Hur jag bara lätt tårarna forsa ett tag, och skrek allt vad jag kunde när ingen hörde. Ingen visste och ingen skulle få veta tänkte jag då. INGEN. Till slut, så fick jag nog, jag tog tag i det, jag tog tag i allt, jag började tänka efter. Varför ska jag vara den svaga punkten? Varför kan inte jag vara den som står upp för mig? Vara en förebild för dom andra som är i samma positon? Dom flesta tror så illa om mig pågrund av mitt yttre, på hur jag kan bete mig. Men det är bara som ett " skydd " för att ännu en gång inte bli offret. För att inte igen känna den där känslan rädsla. Jag hatar att känna den där känslan" what if ". Tänk om samma sak händer igen, att någon lyckas bryta ner muren jag kämpat med i ett antal år nu,  att någon lyckas trycka ner mig igen. Jag är ingen "tuffing" på insidan, på insidan är jag en person som inte vill någon annan något illa, belive me. Jag vill bara att folk i samma postion som jag ska förstå att dom inte är ensamma, och att om dom vill ska dom kunna känna den tryggheten och prata med mig. Alla kan bli arga och alla kan "hata", det är mänskligt. Jag har väldigt lätt för att tycka illa om människor som gör mig eller mina vänner något illa. Jag står för det. Och nu är jag även stark nog och stå upp för det, och säga stopp. Stark nog att försvara mina vänner. Jag är inget annat än en människa, som också har haft en tuff tid. Det kanske ni inte trodde om mig, men det som jag gått igenom har gjort mig till den starka människan jag är idag, och som jag är så j*vla stolt över.

Skriver inte detta för att få uppmärksamhet eller något liknande utan mer för att folk ska förstå att alla har haft det svårt, eller åtminstone dom flesta.

Jag har alltid varit den där svaga människan, hon som tar all skit alla slänger på en, hon som ligger längst ner på botten och bara försöker dölja allt man känner inom sig, när folket där ute slänger ord på en utan att tänka efter på hur mycket skada man gör på en människa. Jag vet att jag inte heller är felfri och jag gör ofta misstag och kallar folk saker osv. Men jag är också mänsklig jag blir också arg osv, just därför kan jag bli för blind av min ilska så jag bara säger saker rätt ut. Jag hatar och se när folk mår dåligt, jag hatar och se folk som känner som jag gjorde för några år sedan. Under dom 2 sista åren har jag byggt upp mig själv, jag har stärkt mitt självförtroende och hela mig så sjukt mycket. Nu kan ni inte längre använda mig som offer, nu är det jag som vågar stå emot skiten ni kastar. Jag har varit med om mycket mer än vissa av ni ens kan föreställa er. Jag har varit mobbad, jag står för det och jag hatar att blicka tillbaka till dom tiderna. Ibland får jag "flashbacks" på tiderna och allt jag vill är att försvinna under jorden där ingen kan se mig, jag blir spyfärdig och vet inte var jag ska ta vägen. Varför visade jag mig svag? Varför lät jag dom kasta all skit på mig? Hur kunde jag låta det hända. Alla dessa frågor snurrar i huvudet på mig. Kommer ihåg för 3 år sedan, då jag varje dag när jag kom hem från skolan, gick in i mitt rum la mig i sängen och grät. Hur jag bara lätt tårarna forsa ett tag, och skrek allt vad jag kunde när ingen hörde. Ingen visste och ingen skulle få veta tänkte jag då. INGEN. Till slut, så fick jag nog, jag tog tag i det, jag tog tag i allt, jag började tänka efter. Varför ska jag vara den svaga punkten? Varför kan inte jag vara den som står upp för mig? Vara en förebild för dom andra som är i samma positon? Dom flesta tror så illa om mig pågrund av mitt yttre, på hur jag kan bete mig. Men det är bara som ett " skydd " för att ännu en gång inte bli offret. För att inte igen känna den där känslan rädsla. Jag hatar att känna den där känslan" what if ". Tänk om samma sak händer igen, att någon lyckas bryta ner muren jag kämpat med i ett antal år nu,  att någon lyckas trycka ner mig igen. Jag är ingen "tuffing" på insidan, på insidan är jag en person som inte vill någon annan något illa, belive me. Jag vill bara att folk i samma postion som jag ska förstå att dom inte är ensamma, och att om dom vill ska dom kunna känna den tryggheten och prata med mig. Alla kan bli arga och alla kan "hata", det är mänskligt. Jag har väldigt lätt för att tycka illa om människor som gör mig eller mina vänner något illa. Jag står för det. Och nu är jag även stark nog och stå upp för det, och säga stopp. Stark nog att försvara mina vänner. Jag är inget annat än en människa, som också har haft en tuff tid. Det kanske ni inte trodde om mig, men det som jag gått igenom har gjort mig till den starka människan jag är idag, och som jag är så j*vla stolt över.

Skriver inte detta för att få uppmärksamhet eller något liknande utan mer för att folk ska förstå att alla har haft det svårt, eller åtminstone dom flesta.